Nej, inte av kyla, men av syrebrist då jag fick ett skrattanfall. Detta är alltså Johanna som skriver (har gett upp på de andra två segisarna nu!) Just det, hör ni det, gett upp! Men, men, sen så är jag ju den som ser det omöjliga och gör det osynliga också, så hopp finns det ju alltid.
Men i alla fall så är jag och Anna ensamma hemma nu då Therese har förvillat sig ända upp till Arjeplog (vad gör hon där?) och idag, när det var som värst, då låg jag på golvet och ropade: "Therese kom hem nu! Vi orkar inte mer, förlåt oss, kom hem!" Sen började jag sjunga på den passande Christer Björkman låten, "Kom hem, vi börjar om igen" men det kändes inte ett dugg bättre.
I alla fall, efter att ha styrt upp läget något så började det sakterligen tippa över åt det andra hållet. Glädje mina vänner, eller i alla fall skratt, fyllde vårt vardagsrum. Det var jag som mitt i planeringen av vår resvecka hade lite svårt att hålla isär allting. Så, jag kom fram till den geniala slutsatsen att namnge resveckans olika dagar efter slutorten vi skulle besöka den dagen. Första dagen blev alltså Ö-vikdagen, men nästa blev inte fullt så klockren (eller så var det de den blev?) Den blev hursomhelst Domsjödagen, vilket om man säger det lite halvfort och sluddrigt låter som något heeelt annat. Och tro mig, när allt känns så struligt som det blev vid ett läge idag, då känns Domsjödagen inte så långt borta. Men, tro nu för dens skull inte att jag är någon Domsjödagsprofet, jag är bara en simpel norrteamare, med en något stressig dag.
love, jo.